Så fyllde man 27. Det är nu man inte längre kan kalla sig ungdom. Alla sådana deals slutar vid 26. Så jag är nu officiellt vuxen.
Som vanligt så firades det lungt och beskedligt, hannes mor & micke kom över på en glas, kaka, och lite gamla Goofy-godingar på TVn. Mer än så behövs inte. Alla kan ju inte festa röven av sig bara för att man råkar fylla år.
Men för varje år som går så måste jag säga att jag får fler o fler grattis-sms. Det uppskattas verkligen. Och stödet kommer mer o mer från otippade personer. Desto mer vän jag har varit med folk, desto mer sällan kommer sms-en. Lite tråkigt.
Men det kanske är så att jag sakta men säkert uppdaterar och byter ut min bekantskaps-krets? Eller är det bara så helt enkelt att mina gamla vänner inte har Facebook så dom bli inte ständigt påminnda om att lille jag kommer ett år närmare pensionen, och ett år längre bort från total lycka. För det var väl ändå så. När man var 16-20ish, det var då det hände. Inte ett problem i världen, man började gymnasiet, jag hittade mig själv, fick dom vänner jag har nu.
Hela min nuvarande person är ett foster av gymnasietiden. Det var då allt slutade. Då all mobbing försvan, då jag fick vänner, då jag faktiskt njöt av mitt liv.
Good times. Inte för att jag inte njuter nu, men jag måste säga att jag alltför ofta tänker tbx på allt kul man gjorde då. Då man fick vara full som en kastrull talla tjejerna på brösten och hångla med åtta tjejer på samma fest. För då var det oneklingen mer än en tjej i omlopp. Men man har ju bliit äldre. Man söker något mer fast, givande, och intressant än bara ännu en flicka att hålla handen med på stan. Inga fler troffé-flickor. Utan gjärna ngn som faktiskt kan sätta ihop en mening på ett korrekt sätt, utan en massa
-asså, typ, änna, va, bah, o vi lixom tjeeena.
Jo. Så är det nog. Jag är nog officiellt vuxen. Attans.
Kommentarer
Skicka en kommentar