Under en längre tid nu, så har bloggandet lyst med sin frånvaro.
Anledningarna är många, men den störta är att jag inte längre tillbringar 9 timmar om dagen framför en dator på arbetstid. Vart det lite med jobb så surfade man, samlade länkar, bilder, och läste på om olika ämnen. Det är inte så längre.
Under de här åren så har mycket av min vardag, och allt i mitt arbetsliv ändrats, från grafiker, och montör på D-card, (Lasse har för övrigt gått bort, över ett år se nu) till bara montör på JH/Skyltspektrum.
De åren jag var på JH/Skyltspektrum var bra, bättre än jag trodde just då. Jag gällde en del på vädret, väggar, material, men kollegorna var toppen, jobbet bra, och lönen OK. Tyvärr så höll det bara i två och ett halvt år. Vilket då kastade in mig i något jag aldrig upplevt.
Efter att ha haft anställning i närmare 16 år, så stod jag nu arbetslös. Shit, vad gör man nu?
Pema vart räddningen. Jag fick ett gig på whirlpool. Jag visste att det inte var för evigt, det skulle ändå lägga ner i september. Men jag trodde helt klart att de skulle ha något mer till mig efter det. Halvåret på whirlpool rullade på utan att man behövde används hjärnan en enda gång. Man kom in, gjorde sin grej, lyssnade på ljudböcker, och gick hem. Jag tog ett lån, köpte min älskade bil. Min Evo, min Alice.
Det vart en rätt dyr historia, men eftersom jag trodde jag skulle fortsätta jobba för Pema, så tog vågade jag satsa. Fel av mig. Efter Pema så lyckades jag jobba en hel månad på ett annat montage-företag. Bra kille, bra jobb. Men en förlorad kund försatte mig i arbetslösheten igen. Det var nu oktober 2014. Och jag visste inte vad jag skulle ta mig till.
A-kassan jävlades fram till januari, så det vart till att låna pengar för att få ihop ekonomin. Första ljusningen kom i mars, då jag sökte ett jobb i Nyköping. Äntligen skulle jag få återgå till det jag gjorde hos Lasse. Layout, folie, och montage. Det höll i 3v. Jag var så hysteriskt förbannad när jag åkte där ifrån. Jag förstår fortfarande inte vad det var som hände. I samma veva här så kom barn nummer två.
Milio.
Men arbetslös var jag igen. Och jag såg ingen ljusning någonstans. Sommaren kom, och pengar var det dåligt med.
Sen kom Pema igen. David på Pema ringde mig, och vips så hade jag jobb. Tungt, jobbigt, och sjukt tråkigt. Det här ville jag inte göra. Men nu har det gått nästan 6 månader. Och jag gillar det faktiskt nästan.
Vi får se vad framtiden har för planer.
Anledningarna är många, men den störta är att jag inte längre tillbringar 9 timmar om dagen framför en dator på arbetstid. Vart det lite med jobb så surfade man, samlade länkar, bilder, och läste på om olika ämnen. Det är inte så längre.
Under de här åren så har mycket av min vardag, och allt i mitt arbetsliv ändrats, från grafiker, och montör på D-card, (Lasse har för övrigt gått bort, över ett år se nu) till bara montör på JH/Skyltspektrum.
De åren jag var på JH/Skyltspektrum var bra, bättre än jag trodde just då. Jag gällde en del på vädret, väggar, material, men kollegorna var toppen, jobbet bra, och lönen OK. Tyvärr så höll det bara i två och ett halvt år. Vilket då kastade in mig i något jag aldrig upplevt.
Efter att ha haft anställning i närmare 16 år, så stod jag nu arbetslös. Shit, vad gör man nu?
Pema vart räddningen. Jag fick ett gig på whirlpool. Jag visste att det inte var för evigt, det skulle ändå lägga ner i september. Men jag trodde helt klart att de skulle ha något mer till mig efter det. Halvåret på whirlpool rullade på utan att man behövde används hjärnan en enda gång. Man kom in, gjorde sin grej, lyssnade på ljudböcker, och gick hem. Jag tog ett lån, köpte min älskade bil. Min Evo, min Alice.
Det vart en rätt dyr historia, men eftersom jag trodde jag skulle fortsätta jobba för Pema, så tog vågade jag satsa. Fel av mig. Efter Pema så lyckades jag jobba en hel månad på ett annat montage-företag. Bra kille, bra jobb. Men en förlorad kund försatte mig i arbetslösheten igen. Det var nu oktober 2014. Och jag visste inte vad jag skulle ta mig till.
A-kassan jävlades fram till januari, så det vart till att låna pengar för att få ihop ekonomin. Första ljusningen kom i mars, då jag sökte ett jobb i Nyköping. Äntligen skulle jag få återgå till det jag gjorde hos Lasse. Layout, folie, och montage. Det höll i 3v. Jag var så hysteriskt förbannad när jag åkte där ifrån. Jag förstår fortfarande inte vad det var som hände. I samma veva här så kom barn nummer två.
Milio.
Men arbetslös var jag igen. Och jag såg ingen ljusning någonstans. Sommaren kom, och pengar var det dåligt med.
Sen kom Pema igen. David på Pema ringde mig, och vips så hade jag jobb. Tungt, jobbigt, och sjukt tråkigt. Det här ville jag inte göra. Men nu har det gått nästan 6 månader. Och jag gillar det faktiskt nästan.
Vi får se vad framtiden har för planer.
Kommentarer
Skicka en kommentar