/// VAD VAR DET SOM HÄNDE?

Eller,.. när jag blev Pappa. 

Man ligger där och sover, natten till tosdagen. Kl är ca 01.50. Jag hör hur Sara pratar telefon, i vardagsrummet. Mina första tankar skall vi inte rada upp här. Men mitt i samtalet hör jag :

Men vattnet gick just. Ja, i sängen. Och det slutar inte. 

Här ngnstans har jag gått från att ligga, vara sur och trött, till att sitta upp, ligga ner igen, stå upp, och återigen ligga. Jag var nog inte den piggaste varelsen på jorden, men jag vill inte direkt kalla det trött heller. 

Är det dags nu? 

Vi blir iaf ombedda att komma till Sjukan. Vem ringer vi? Ehh. Robban. Ja visst. Så vart det. Efter en kvart sitter vi i bilen mot sjukan. Och jo då. Vattnet hade gått, och allt såg bra ut. Om inte Elin kom inom 3 dygn, så skulle Sara bli igångsatt. Men den snälla tjejen som tog emot oss sa att det nog skulle vara inom det närmsta dygnet iaf. 

Hem, sova. Jag sov iaf. Sara gav väl upp närmare 6, då hon lämnade sovrummet. Själv sov jag rätt bra. Till kl 8, då det började härjas igen. Nu ville Sara direkt till sjukan, inget snack om saken. Själv så ansåg jag det vara lite tidigt. För fan kvinna. Det är inte dags än. 

Så jag tog en dusch. 

Sen åkte vi med Robban. Vi var där ca 9. Får ett rum, en BM kommer och undersöker Saras undre värld. och jo, livmodertappen var helt borta, och hon var 3 cm öppen. Varje cm till nu kommer ta ca en timme. Yey! Kul att sitta här o se på när Sara har ont. Det värsta är att man inte kan göra ngt, man bara står där, hejar på. Och allt känns bara så jävla meningslöst. Allt jag gör. Snacka om överflödig. 

När kl närmade sig halv 11, så skrek Sara lite mer än vanligt, smärtan var rätt så vild. En läkare skulle komma med Ryggbedövning, men ingen hade kommit än. Sara trycker på den röda knappen. In kommer två tjejer/tanter/damer. Gör ännu en till undersökning. 

Jo då. Sara är öppen hela vägen. Det verkar som om det skall bli ett barn här. 

Du sa VAD? Men, det är ju flera timm,.. men hon har,.. klocka,.. bedövning då? VA Faaaan. 

Den där hemska väntan, plågan, är som bortblåst. Det är på gång. NU! Här! Men.... 

Att se sin kvinna, den man älskar mest i sådana smärtor är inget ngn skall behöva gå igenom. Framför allt inte när man inte kan göra ett jävlaste dugg. 7cm på en timme. Tror jag att hon hade ont den stackarn. Hon skriker, jag kramar, tittar ner några gånger i mellanåt för att kolla läget. Det är ändå mitt barn som är på gång. Jag slås av hur litet huvudet som sticker ut halvägs är. Tbx med blicken till min plågade Saras ansikte. Inte tappa fokus. Vad hade hon för hårfärg? Tittar ner igen. Just det. Sara! 

Då kramar hon min hand extra hårt. Ena systern hojtar ngt om att hon inte får komma ut än, nästa verk, men inte nu. FÖR HELVETE KVINNA! VADÅ INTE NU? Schhhh, bra, säg sånt i huvudet uFo. Bra. Håll handen, Oj Nu kramas det. Inte titta på bäbis, titta på din Tjej. Hon skall ha uppmärksamheten. 

Såååå då var den ute. VA? Men. Awwwww... 

Att se detta, blåröda lilla knyte på Saras mage var rätt magiskt. hi hi. Elin. Kl 11:06 den 7/10 2010 vart jag vad man i folkmun kallar för Pappa. 

Hon vägde 3040gram och var 48cm lång. Det var allt jag kunde komma på just nu. 
Ja. Jag måste tacka för allas kommentarer på Facebook. Hur mkt som helst. Helt galet. Jag är glad, Sara är glad, Elin är trött.